Åland. Kapitel I.

Jag är inte riktigt ålänning. Men Åland är min djupast rotade känsla av hem

Åland är

Den första simturen under påskveckan

Kyla mot huden. Som blir till värme

Att köra mot Mariehamn i solnedgången

Med frost eller rök över åkern

Morfar i kökssoffan med kikaren. Spanandes på gråsparven i holken utanför

Mormor i nattlinne framför morgon-TV

Långa promenader bland trähus

Doften av båtmotor

Havet som en spegel

Under ytan alltid stillhet

Holmar där björkar torkar utan uppmärksamhet

Klåda från gräs och svettiga vänner

Svalor

Vikingavallen. Vikingahallen. Vikingabyn

Midsommar

Lemland 2024

Åland är min plats. Jag njuter av det blå havet och allt det gröna. Men också av det som är grått. Skönheten i åkrarnas böljor och av prunkande aplagårdar. Magin i skogarna kring vår stuga och den fridfullt karga röda graniten. De katedraler som skapas under tallarnas höjd och tjurhängnens oljemålningsstruktur. Naturen minner om storslagna historiska event men också om ro, tystnad och återhållsamhet. Trots sin grandiositet förhäver den sig inte, för sådant ligger inte i ålänningens natur. Ålänningens lugn ligger i den trygga vetskapen om att de platser man bebor - oavsett vad som finns utanför - är de vackraste, att sjukvården är den bästa och att skolan är bättre än den svenska. Man vet att de åländska äpplena är de godaste, att fisket är det bästa och att strömmingsburgare heter Ledholmare och är en åländsk uppfinning - oavsett var den fanns först. När jag var liten var sådana naturtillstånd ingenting man reflekterade över. Fram till alldeles för sen ålder trodde jag att Åland var mina morföräldrars vita hus i Flaka och den värld som avslöjades varje vintermorgon när solen gäspande reste sig ur havet på andra sidan ladan. Solen gick upp i öster där ladan låg, betet låg i norr och belystes. På vintern steg den stora och brinnande himlakroppen inte över trädtopparna, men de kala trädstammarna gjorde inte mycket för att dölja ljuset som mötte markens frost i unisont glimrade. På andra sidan betet, fortfarande i norr, skymtade platsen för det som förr varit Englunds-Marias torp. Det var så dåligt isolerat att man på sommaren kunde plocka hallon i storstugan. Så sa i alla fall morfar och då fick det anses vara sanning.

Geta 2023

På morgonen vaknade man under plåttaket i alkoven på vinden, från nedervåningen spred sig kaffedoften och från andra sidan huset hördes TV:n. Där satt mormor och morfar i strumplästen med varsin smörgås. När man kom ner för trappan en kram och sedan skulle den redan laddade brasan tändas. Tjocka vedträn i botten, björk från Hängnan. Ibland ask. På toppen tunnare pinnar, hjälpsamma i strävan att få fyr på de större kubbarna. En mellanstor liksom lite snett över. För att lågorna från de tunna pinnarna skulle ha något att bita i tag i. Varje morgon laddades vedspisen först. Ett vedträ på var sida i den trånga gången, ett uppslag ur Ålandstidningen komprimerat däremellan. Ibland en artikel om något allvarligt som hänt - som den gången en man hade slagit en annan man med öppen handflata utanför Hotell Arkipelag. Eller när en svartkatt blivit påkörd vid östra utfarten. Det som jag tidigare mindes som en fånig artikel ur en väldigt lokal tidning fick en helt annan betydelse när jag själv skaffade en svart liten katt.

Kanske har också jag blivit åländsk.

Mariehamn 2024

De där brasorna var högtidsstunder. Morfar på pallen, bredbent. Höger hand försiktigt ryckandes i sotluckan. Brasa, morföräldrar och svartkaffe från det vita husets kök - det lilla centrum kring vilket jorden roterat under hela mitt liv. Det har alltid varit min favoritplats i huset, framför elden just nedanför de knarrande trappstegen från vindskammaren. I ryggen vätter två fönster norrut mot fårens sommarbete där björkarna förr stack upp ur den steniga ängen. Detta var innan de brutalt kapades på mitten för att sedan stympade tvingas se på medan deras tidigare ståtliga lövverk åts upp av fåren. I någon mån ringar detta också in något för mig väldigt åländskt; kontrasten mellan det bedövande vackra och det som är praktiskt. Eller kanske egentligen inte praktiskt. Utan snarare bekvämt så till vida att det fungerar något sånär bra. För inte funderar man på om ett hus ska vara vackert om det är varmt. Och inte behöver badrummet man byggt själv vara direkt fackmannamässigt så länge det går att använda.

Next
Next

Reykjavík - Geotermiska bad och långsamma skjutdörrar