Precis som Kaj Attorps konstaterar i sin utomordentliga antologi ”Svenska kärleksbrev” är just det en konstform som handlar om det mest privata och det mest utlämnande; om den vi älskar, om svartsjuka och fåfänga, om längtan och ensamhet, ömhet och saknad.

Men vad i allsindar har det med Reykjavík att göra?

Ensamma resor ger tillfälle för reflektion. Med det i ryggsäcken tar jag mig friheten att bli förtrolig. Större delen av mitt vuxna liv har jag varit splittrad. Bott på älskade platser men velat vara på andra. Platser som varit hemma men där tillvaron ändå fört med sig begränsningar.

Ibland i en hemstad med minnen och drömmar men utan framtid. Ibland på en ö i havet.

Vissa dagar var livet på en ö i havet fantastiskt. Andra dagar saknades vänner på fastlandet. Vissa dagar förklädde solen den grunda viken utanför kontoret till ett smycke och där kunde man flyta viktlöst sekunderna efter arbetsdagens slut.

Andra dagar saknades en riktigt bra vinbar. Och när vännernas egna familjer växte blev det extra tydligt att på en ö i havet bor man när den resan redan har inletts.

Just den resan var lätt att skjuta framför sig när jobbet låg tre minuter hemifrån på cykel. När arbetets curriculum dessutom förde med sig ett imponerande innehållsmässigt spektra som är allt studietidens drömmar kretsat kring var faktumet fullbordat.

På en ö i havet bodde jag eftersom jag är inte bara blivit bekväm utan också var fåfäng. Bekväm, fåfäng och samtidigt skitstressad.

Man kan sätta sig i pisset riktigt ordentligt.

Slutsatsen gick långsamt upp för mig på promenader mellan Reykjaviks gamla hamnmagasin, i de långa hallarna på stadens vackra konstmuseum och guppandes under norrskenet varmt kramad av en geotermisk källa. Antingen var det bortavaron i sig eller så är det faktiskt lättare att tänka i ett land där mystiska saker sjuder. Där själva insidan bubblar och spritter och där jordskorpan med nöd håller emot, endast hjälpt av den amerikanska NATO-bataljonen.

Vad tar jag då med mig från allt detta? Reykjavik är otroligt, trots att de automatiska skjutdörrarna är långsammast på hela norra halvklotet. Staden är liten men stor. Lokal men internationell. Traditionell men faktiskt också modernt banbrytande. Med bra mat. Bra dryck. Vinylbutiker. Katter, glada turister och vänliga små kafferostare.

Att besudla sådant med världsliga saker som stress, fåfänga, längtan, ömhet och saknad är oacceptabelt. I Reykjavík gav jag därför mig själv läxan att sortera och strukturera om för att sedan boka isländskt återbesök och uppföljning.

Jag har sorterat. Jag har strukturerat. Återbesök och uppföljning återstår.

Varma hälsningar,

Max

Reykjavík - Geotermiska bad och långsamma skjutdörrar

Åland. Kapitel I.